Sömngång

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att människor i största allmänhet är dumma i huvudet, rent av efterblivna. Sedan inser jag att de helt enkelt bara fått lära sig att inte använda hjärnan. Om alla framstår som lika korkade så är ju den som tänker ett hot mot jämvikten, och att avvika från flocken är ju det farligaste en människa kan göra. Alltså säkrast att bräka likadant som de andra fåren i fållan, böka i samma lera som de andra svinen. Att sitta där som de andra aporna och klia sig i röven.

 Nu känner jag hur illamåendet stiger i halsen. Precis som när jag tvingas gå ut bland dem.

 De är allihop redan döda. De där människorna som hasar runt i sina själlösa, innehållslösa grå små liv. De ser inte längre än till sig själva, och allt som inte är som de själva vill de sluka för att skaffa sig makt över det, eller krossa för att de känner sig hotade. De vacklar runt som sömngångare genom livet och vägrar lyfta blicken, för då kan de ju råka se att det finns något annat att sträva efter, ett annat sätt att leva, och det skulle ju kunna hota jämvikten. Stöter de sedan på någon som inte vill eller kan leva som dem så blottar de raskt tänderna och hugger efter blod.

 Min största skräck är att jag, genom att tvingas leva bland dem, själv ska bli likadan i slutänden. Om det sker hoppas jag att någon barmhärtig jävel tar och skjuter mig i huvudet, för jag vill inte existera på det sättet.

 *******

 Robin läste igenom texten en gång till för att kolla efter stavfel. Han fick kisa mot skärmen för att kunna se med sina sömngrusiga och brännande ögon. Till slut var han nöjd, och klickade på ”posta”-knappen. När hans dagboksinlägg var sparat tittade han till på klockan på datorn: 06:00 stod den på. Han suckade. Dags att ”vakna” efter ytterligare en sömnlös natt vid datorn. Han loggade ut från Qruiser och stängde av datorn.

 Han gnuggade sig i ögonen, skalade av sig T-shirten och granskade självkritiskt sin taniga, bleka bröstkorg och sitt spretiga, svartfärgade hår i spegeln. Så hörde han hur väckarklockan i hans (”lyckade” nyrika jävla kostym- och- colgate-) föräldrars sovrum började väsnas, så han drog på sig tröjan igen, stökade till sängen så det skulle se ut som om han sovit i den och gick ut i badrummet.

 – Skolan idag? Funderade han, medan han borstade tänderna.  Kanske… eller, Jessica kanske kommer idag. Jag åker dit. I värsta fall kan jag ju alltid dra igen. Och jag måste väl visa lärarna att jag fortfarande lever, annars blir det väl kuratorn igen.

Krossat glas

Romina rörde sig försiktigt mot det mörka dörrhålet. Varför var det så mörkt? Undersökningsrummen på akuten var aldrig helt nedsläckta ens på nattpasset, men här var det alldeles svart. När hon närmade sig dörren kände hon lukten, en märklig, smutsig lukt, och plötsligt tedde sig den mörka öppningen väldigt hotfull. Hon tyckte att den liknade en hungrig, gapande mun, och hon fylldes av en obeskrivlig skräck.

 Hennes fot halkade till i något blött på golvet, och hon flämtade till av förskräckelse. Genast hördes ett skrik inifrån mörkret, och ljudet av ett kort slagsmål. Innan hon hunnit reagera störtade Jorge, väktaren på nattpasset, ut ur rummet med blod rinnande över ansiktet och hela högersidan av uniformen. Hans ögon var fyllda av skräck och han verkade inte se henne utan sprang haltande mot utgången. Romina snubblade bakåt och stötte till en vagn så att en karaff föll ner och krossades –

 – mot golvet i köket. Romina satte sig tvärt upp, samtidigt som väckarklockan började tjuta ilsket på den upp- och nedvända lådan som fungerade som nattduksbord. 06:00 stod klockan på, och de upprörda rösterna från köket talade om för henne att någon av de andra tjejerna som bodde i lägenheten hade råkat tappa ett glas i golvet. Romina suckade (snart kommer vi att få köpa nytt porslin. Jag önskar att Maria inte var så klumpig jämt) och släpade sig upp ur sängen. Hon skulle vara på jobbet om tre timmar och det var långt mellan Tensta och Huddinge sjukhus.

Genomskinlig

Det var sent på natten, och Elin satt böjd över mikroskopet i Biolabb 2. Hon hade arbetat i flera timmar med att märka upp en stor specimen-sats som hade levererats under dagen, och det var bråttom. De hade begränsad hållbarhet trots kylförvaring, och skulle märkas och registreras illa kvickt. Alla labbassistenterna hade fått beordrad övertid för att klara av jobbet, men eftersom Elin var ansvarig för inregistreringen satt hon nu och dubbelkollade vissa av proverna.

När hon böjde sig över mikroskopet fick hon plötsligt en känsla av att något var fel. Hon lyfte huvudet och tittade ut över arbetsstationerna i labbet. De såg märkligt obekanta ut i det mörklagda rummet, de enda lampor som var tända var arbetslamporna vid hennes bord och nattbelysningen i hörnen. Långa skuggor kastades längs väggar och golv av diverse utrustning, som antog främmande former i dunklet. Det var en väldig kontrast gentemot hur labbet såg ut dagtid, när de vitmålade väggarna och de skarpa lysrören fick allting att verka nästan genomskinligt.

Så blev hon medveten om ett ljud, väldigt avlägset och knappt märkbart över suset från ventilationen. Det gick inte att höra vad det var. Hon reste sig från mikroskopet och gick försiktigt mot dörren till korridoren för att försöka höra bättre. Precis när hon öppnade dörren sprang en av de latinamerikanska städarna förbi i full fart, och när han fick se henne skrek han till av fasa och verkade springa ännu fortare. 

Förbryllad steg Elin ut i den klart upplysta korridoren, och kunde nu höra det mystiska ljudet tydligare. Det var en slags stönande ljud, som om flera människor låg och vred sig av smärta, och det verkade komma runt en krök i korridoren något tiotal meter bort.  Plötsligt skar ett skräckslaget skrik genom natten. Elin ryckte till och tappade dörren, som genast svängde igen och gick i lås. De stönande ljuden lät nu högre, och skriken lät mer och mer hjärtskärande. Elins första impuls var att springa och se efter vem som behövde hjälp, men något höll henne tillbaka.

Plötsligt klipptes skriken av, och hon stelnade till med ena handen på dörrhandtaget. En slags krasande ljud kunde nu hörs tillsammans med stönandet, och ett hasande ljud verkade komma närmre och närmre kröken –

– tills Elin vaknade till med ett ryck och insåg att hon frös. När hon yrvaket tittade upp möttes hon av sin gråspräckliga hankatt Stisses ångestfyllda jamande, han verkade vilja säga att han inte fått mat på en hel vecka. Som för att understryka att det var dags att gå upp och ge honom mat hade han släpat ner nästan hela Elins täcke på golvet så hon låg i bara trosorna i den kyliga morgonluften. 

Jag måste skaffa mig ett liv, tänkte hon. Jag har börjat drömma om jobbet, det kan inte vara hälsosamt.

Huttrande steg hon upp och ställde sig med korsade armar vid fönstret. När hon såg ut över Gröndalsgatan genom sin tunna tyllgardin såg hon att det regnade. Stisse strök sig mot hennes ben med ett ynkligt jamande, och hon vände sig för att gå ut i köket och ge honom mat. Väckarklockan visade på 06:00, en halvtimme innan det var dags att gå upp.

– Tack för det, kattskrälle. Jag hade verkligen behövt sova idag, muttrade hon och drog på sig en urblekt T-shirt.

Uppvaknande

Martin följde efter Börje genom den illa upplysta korridoren. Börje gick först eftersom han hade längst tjänsteerfarenhet, och efter Martin följde Armin och Jonas, båda två utexaminerade samma år som Martin. De hade alla dragit sina vapen, och rörde sig mot dörren i slutet av korridoren med försiktiga steg.

När de kom närmare kunde de höra ljud från andra sidan dörren, dels ett dovt morrande och dels ett slags blött krasande. Det var svårt att urskilja, och Martin kände kalla kårar längs ryggraden. Det var något… onaturligt med ljudet, något som fick honom på helspänn.

Börje stannade utanför dörren, lade örat intill, och drog sig sedan undan med en min av avsmak. Han såg sig om mot de andra, och Martin tyckte sig se en skräckslagen glimt i hans ögon. Sedan tecknade Börje åt dem att vara beredda, och så sparkade han till dörren vid handtaget så dörrkarmen splittrades och dörren for upp.

En fasansfull stank slog emot dem ur det kompakta mörkret innanför, och Martin ryggade tillbaka. Det morrande ljudet stegrades plötsligt, och ur dörrhålet trängde flera armar fram och famlade efter Börje som stod närmast. Martin höjde pistolen och sköt in i mörkret –

– och vaknade till slut av ljudet från Stefans klockradio. Han reste på överkroppen och tittade på klockans display. 06:00 visade den, en halvtimme tills han själv skulle stiga upp alltså. Han lade sig ner igen och lade armen över Stefans midja. Stefan mumlade något halvkvävt och slog till klockradion så den tystnade en stund.

Snart skulle Stefan gå upp och göra sig redo att gå till sitt jobb på en heminredningsbutik (så kliché, tänkte han ibland. En bög som jobbar med heminredning, och en annan som är polis. Snacka om att uppfylla folks fördomar), men tills dess tänkte Martin utnyttja tiden till att hålla om sin fästman. Han hade slagits av en oförklarlig oro, som om något hemskt väntade dem i den närmaste framtiden, men han kunde inte komma på vad det skulle vara.

Tidig morgon

Jessica kämpade emot de slingrande händerna som grep efter henne, medan stönandet som fyllde luften växte i ljudstyrka och blev gällare och gällare. Till slut slet hon sig loss med ett kvävt skrik och-

-satte sig upp i sängen med de svettiga lakanen fortfarande slingrade omkring benen. Väckarklockan väsnades ilsket på pallen som utgjorde hennes nattduksbord, och hon slog till snooze-knappen, tyst svärande för sig själv. 06:00 visade displayen.

– Inte nu igen, tänkte hon och begravde ansiktet i händerna. Jag orkar inte en enda jävla dag till.

Hon satt en stund och önskade att något skulle hända, att världen skulle gå under eller något sånt så hon skulle slippa släpa sig iväg till det sinnesdödande limbo som hennes skola utgjorde, men gav till slut upp och tände sänglampan. Efter lite bökande lyckades hon få loss benen ur de ihopvridna lakanen, satte ner fötterna på det alldeles för kalla golvet och drog av den urblekta ”The Cure”-T-shirten hon använde som nattlinne. I stället krängde hon på sig sin allt annat än nytvättade morgonrock och stapplade huttrande mot badrummet, klivande försiktigt för att inte trampa på något av allt blandat skräp som täckte sovrumsgolvet.

Det lät inte som om hennes mamma hade vaknat ännu, vilket Jessica bara var tacksam för. Hon var tvungen att bo med den gamla kossan, det betydde inte att hon ville umgås. Lysröret i badrummet blinkade ilsket en lång stund, och verkade på vippen att inte vilja tändas. När Jessicas ögon vant sig vid det skarpa ljuset tittade hon sig i spegeln och suckade över synen som mötte henne. Hon hade inte orkat sminka av kvällen innan, och kajal, ögonskugga och mascara hade ingått en ohelig allians omkring hennes ögon (antagligen på kudden också, tänkte hon irriterat). Hennes svartfärgade hår hängde ihoptrasslat i flottiga lockar, och en centimeterbred utväxt syntes närmast hårfästet. Hon vred huvudet fram och tillbaka och granskade kritiskt sin hy och sin förvuxna näsa (den får min haka att se helt förkrympt ut!), och spolade sen upp vatten i tandborstglaset.